cohesion

Men vad trött jag blir!

Idag har jag umgåtts med en kompis som (säkert i all välmening) suttit och berättat att nu FÖRSTÅR hon hur jag har det som är ensam. Hennes man reser mycket i arbetet och nu hade hon firat en familjehelg alldeles själv med barnen, alldeles ENSAM. Hon undrade hur jag gjorde för att (underförstått) stå ut.

Eh jaaa du jag kan inte påstå att jag känner mig ensam för vänta nu... oj hoppsan... jag och ungarna har knappt varit hemma på hela helgen utan umgåtts med goda vänner som vi...  nämen hoppsan... alltid gör när det är större (eller mindre) helger att fira.

Jag har inte det problemet, alls! BASTA!! Var och en måste själv ta ansvar för det liv man vill leva, vill man inte vara ensam så behöver man inte. Jag har inte tappat några vänner på grund av skilsmässan som säkert är vanligt att man gör. Det är klart att det är lite annorlunda, man blir inte direkt inbjuden på parmiddagar hos nya bekanta men det är ok.

Nej, jag vill här och nu sätta ner foten och säga ett stort, varmt och från hjärtat riktat tack till alla mina vänner som ställt upp efter skilsmässan,  men som framför allt visat att S och jag som individer var viktigare för dem än vad vi var som par.

Jag har både familj och vänner omkring mig, så den som kallar mig ensam vet inte vad fan han/hon pratar om!


.

W ringde ikväll och frågade vad som händer nästa vecka. Nja sa jag inget speciellt vad jag vet, mer än att bilen ska in på verkstan.

-Mamma kan vi åka och bada?
-Bara du och jag?!
-Jaaa...
-Klart vi kan =)

Det var så mysigt att min lilla parvel ringde för att han ville att bara han och jag skulle göra något. Självklart mammas snupsis! Bara du och jag hjärtat!

.

Det här med bilar är inte min grej, jag älskar att köra bil och gärna fort men i övrigt är det inte min absoluta favoritsyssla direkt. Speciellt inte om de går sönder. Min bil går sönder... ofta.

Sist gjorde den det på E4:an på väg mot Stockholm. Det blir en helt annan dimension i bilkörningen när du plötsligt inser att framvagnen och bakvagnen lever olika liv och vill åt olika håll - samtidigt! Jag lyckades ta mig tillbaka till stan på småvägar och kom in till verkstan (underbara Roger på Uppsala Motortjänst - vad skulle jag göra utan honom?!) och var mer eller mindre färdig att strypa min bil med dess egen fläktrem. Lite senare visade det sig att hela bakhjulslagret var av, så jag hade nästan tappat hela hjulet GULP!

Det sista halvåret har min bil drabbats av än det ena än det andra. Ett stag i fram var av, bytt både fram- och bakruta, bytt båda bakhjulslagren, fått diverse lackskador med mera. Jag svär på att jag har bara ansvarat för en av lackskadorna (oj hoppsan stog det en sten där, jädrar).

Sen jag fick körkort har jag kört 5 bilar och ingen av dem, INGEN har ens varit i närheten av de reparationskostnader som denna. Min bil har dålig karma PUNKT!

När jag har börjat jobba ska jag köpa en ny bil och då ska jag elda upp min gamla bil och dansa segerdans runt den som värsta indianen.

Nej inte mitt, jag stannar här ett tag till. Nej det är min mamma som är på gång...igen.

Min mamma (som jag älskar stort och varmt) är en infernalisk kvinna. Jag har aldrig träffat en människa så... benägen att flytta! Hon ger ordet rastlös en helt annan innebörd. Hon är den nya tidens nomad och är nu uppe på sin 28:e flytt. Japp du läste rätt, när det är dags igen i augusti så är det den 28:e gången som hon packar ner sitt bohag i kartonger och transporterar dem till en annan adress. Det lustiga i det är att hon de senaste gångerna (läs 5) har sagt att det HÄR är sista gången hon flyttar för nu har hon hittat ett PERFEKT pensionärshem (hon har inte gått i pension än).

Men varje gång så går det drygt ett halvår/ett år och sen kommer det... och det börjar alltid på samma sätt, med en flyktig kommentar om att hon önskar att det vore si eller så. Sen går det ett tag och sen kommer det igen, men då mer som ett konstaterande att så är det och det är ju rakt av inte bra. Det är då vi tre syskon inser att nu är det dags igen... Mycket riktigt, för efter det tar det inte lång tid innan hon börjar se sig om på bostadsmarknaden efter något annat.

Jag har funderat på det här. Jag trodde faktist att det var på grund av att det saknades balkong, eller lägenheten var för stor, eller den var för dyr, eller det saknades hiss eller you name it. MEN lilla mamma nu är jag dig på spåren HA HA! EUREKA!! Det spelar ingen roll var du bor för du kommer alltid att hitta något som gör att det är dags att röra på sig och det är för att du behöver en förändring. Det är nomaden i dig som skriker att det är dags att dra upp bopålarna, för tänk om det finns en oas bakom den där sanddynen som är vackrare, har godare vatten eller fler palmer. Det kan man ju bara inte missa! =)

Jag slår vad om att detta inte är sista gången heller, vi kan ju inte missa att fira flytt nr 30. Nej och jag tror inte att det är slut i och med det heller, jag är övertygad om att efter din död kommer du att hemsöka oss tre ungar ungefär vartannat år och viska;

-Oj hon här bredvid pratar så förfärligt....
-Jag har sett att det borta på östra sidan är en grav ledig nu och den har så fin kantsten...
-Jaha ungar om jag tar kistan så tar ni stenen för den orkar jag inte bära. Talkoarbete...

-Mamma, vi älskar dig men nu börjar de undra varför vi gräver upp här i tid och otid och vid 85 års ålder orkar vi inte mer!

.

.

Lilla J är inne i en va?-period. Det spelar ingen roll hur tydligt du säger något eller hur nära man är, det kommer i alla fall ett va och så får man ta om det igen. Efter ett tag blir det ganska tjatigt och hon har inget som helst fel på hörseln egentligen. Så en dag när jag lessnade på att upprepa mig så sa jag lite trött till henne.

- Men du hörde vad jag sa J...

Då kommer det med vändande post från min lilla 3-åring:

- NÄ du hörde vad JAG sa!


*skratt*



.

Idag har vi firat W´s första skolavslutning. Det var så fint, alla lekispluttar hade kransar av pappersblommor och de tågade in i kyrkan ledda av svenska flaggan. Det var sån där härlig sommarlovs-förväntan i hela kyrkan med uppklädda barn och föräldrar som pyste av stolthet och glädje. Vi sjöng Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer. Barnen sjöng några egna sånger uppställda framför altaret och både rektorn och prästen höll tal. Efteråt blev det fotografering tillbaka i klassrummet. W var så cool idag med snygga jeans, en vit skjorta med diskret svart mönster, en löst knuten svart slips och vita sneakers.

För att fira skolavslutningen åkte J, W, jag och barnens pappa in till äventyrsbadet och badade. J som alltid brukar klamra sig fast runt halsen på mig eller pappa i vattnet (trots flytringar) vågade släppa taget och kom på hur man gör för att ta sig fram själv. Då var det ju riktigt roligt att bada kom hon på =)



.

W har trots sin relativt ringa ålder redan stakat ut sitt yrkesliv. Han var inte alltför gammal när han slog fast att han ska bli snickare när han blir stor, samt att han och pappa (som är elektriker) ska ha en firma ihop och bygga rulltrappor. Efter det la han till att han ska nog bli forskare och ta fram en massa bra mediciner... vid sidan om firman alltså.
När diskussionen kom upp igen häromdagen så sa han att han ska nog bli statsminister OCKSÅ så att han kunde bestämma en massa nya bra lagar också (som att man får spela TV-spel när man vill och så).

Japp man måste ha en plan =)


.

Vissa måndagar efter att jag har lämnat dem så blir jag alldeles handlingsförlamad (om det är så att jag är ledig den dagen). Idag är en sån dag.

Jag borde storstäda här hemma - jag orkar inte!
Jag borde åka in och anmäla mig på arbetsförmedlingen - jag orkar inte!
Jag borde skriva några riktade ansökningar och maila iväg - jag orkar inte!
Jag borde baka bröd - jag ORKAR inte!

Det är som om jag inte har lust att ta tag i något, jag är tömd och tung i kroppen, blank och tom, går ner på lågvarv, sjunker in i dvala... Såna här dagar brukar sluta med att jag ligger raklång i soffan hela dagen och tittar på tv...
det blir nog så idag också...

Jag är lite illamående... har haft ett obehag i kroppen enda sedan jag nattade snusisarna, känt mig rastlös och lite jagad men inte förstått varför. Sedan slog det mig för en stund sedan att det är ju för att de åker till pappa imorgon och då är det en hel, lång, jävla, oöverkomlig vecka tills de är hemma igen.

Det har varit så intensivt den här veckan eftersom båda varit hemma från skola och dagis. Vi har cocoonat här hemma. Myst, spelat krocket, gjort fint ute, kastat boll, spelat spel och varit tillsammans. Vi har verkligen varit tillsammans på ett sätt man inte hinner annars eftersom det är tidig morgon, iväg till dagis och skola, hem på sena eftermiddagen, laga och hinna äta mat innan Bolibompa börjar, halv sju är det J´s egentid med nattning, halv åtta är det W´s egentid med nattning, sen pusta lite i soffan, sedan isäng och sedan börjar allt om igen nästa morgon (förutom helgen förstås). Men den här veckan har vi kunnat softa tillsammans och det har varit så skönt.

Det är så jobbigt det här! Man är lite dubbel på något sätt. Om det har varit en tuff vecka med lite sömn så är det faktist skönt på måndagkvällen att kunna gå omkring i absolut tystnad och sedan få sova ostört. När man sedan vaknar på tisdag morgon så känns det i hela kroppen att man bara vill att veckan ska gå så fort som möjligt så de kommer hem igen.

Jag tycker att jag kastas lite fram och tillbaka. Det är skitjobbigt av och till att få ihop det när man är ensamstående, (jag gillar inte det ordet egentligen!) det finns många stunder som man känner att det VAR enklare när man var två. Du vet; den ena fixar maten medan den andra pysslar med barnen, tar upp en dagistrött och sur J i famnen samtidigt som man lyssnar på W´s alla historier och hör efter hur hans dag har varit. Nu är det jag som ska göra allt det där, själv, på samma gång. Tyvärr blir det ofta att jag säger att de kan gå och titta på Disney Channel (tack Gud för att du gav Walt Disney visioner och bra personal som tog vid efter hans död - du måste ha tänkt på oss stressade föräldrar!).

När jag tänker efter så är det egentligen bara vid de tillfällena (och när J´s astma varit riktigt jobbig så man är så trött att man nästan går sönder) som jag saknar att vara två som kan dela på det. Annars trivs jag med att vara själv med dem, det är ju ett val jag gjort - att barnen ska ha två stabila lyckliga hem istället för ett som inte var lyckligt längre.

Men jag gillar seriöst inte titeln ensamstående förälder, jag gillar inte singelmamma heller - jag känner mig inte hemma i det, det passar mig inte. Jag måste hitta ett annat sätt att förhålla mig till det. Jag är mamma - that´s it! Du har kanske också gjort det (jag gör det definitivt nu med tanke på de anställningsintervjuer jag går på), funderat över vilka dina kärnvärden är. Mina yrkesmässiga kärnvärden är driven, engagerad och ambitiös, men det slog mig just att det är kärnvärden som passar in på mig som mamma också. Jag Är driven för jag vill att de ska ha det bra - jag vill att de ska kunna känna sig trygga, lyckliga och framförallt älskade. Jag ÄR engagerad - jag vill vara delaktig i deras liv på alla plan jag kan och får för att jag tycker om att vara det. Jag ÄR ambitiös - jag vill vara en så bra mamma som jag kan vara. Men det är klart att det är svårt, man har inte alltid världens bästa tålamod, ibland vill man bara vara ifred med sina tankar eller att de ska vara tysta åtminstonde en liiiten stund. Eller så blir man skitarg för att de retas och bråkar eller inte lyssnar när man för fjärde gången ber om samma sak. Jag är ju bara människa. Jag hoppas ändå att det de minns från sin barndom om mamma och pappa var att vi brydde sig och älskade dem förbehållslöst.


.

Jag är en hemsk mamma, jag har precis krossat min sons tro på världen så som den var.

Min underbara, älskade son är en sån där fantastisk unge med stor fantasi, som verkligen lever sig in i sina lekar. Han ÄR star wars gubbe när han leker, han ÄR Harry Potter när capen kommer på och han HAR tråkigast i hela VÄRLDEN om han inte får spela TV-spel (ni vet hur jag menar) när han vill. Men ikväll har jag utan att tänka mig för ryckt undan mattan för honom. Diskussionen om trollkarlar kom upp när vi läste godnattsaga och jag (mitt dumma fån) berättar att; -fast det finns inga trollkarlar på riktigt, det är personer som är duktiga på att lura ögat att man HAR trollat, det kallas illusionister.

W tappar hakan fullständigt, sedan åker armarna i kors och hela han sjunker ihop... sen kommer det; -jag tyckte dom var bäst i världen men nu gör jag inte det längre, dom är bara ett stort fiasko...

AAAARRRRRGGGGGHHHHH hur dum får man vara som mamma!!!!!!!!! Jag hade lika gärna kunnat berätta sanningen om tomten och tandfén när jag ändå höll på...  Det är fullt möjligt att min tappra lilla kille inte repar sig från detta bakslag i hans världsuppfattning.

Kan inte låta bli att skratta ändå när jag skriver det här, men jag lider med honom för jag minns hur det var när jag upptäckte att tomten egentligen var min ingifta farbror och att inte ens skägget var äkta (hmm vilket förklarade varför han kunde prata utan att läpparna rörde sig...)