cohesion

Jag hävdar å det bestämdaste att (efter tvättmaskinen och bilen) efter så är diskmaskinen människans största gåva till föräldrar. Jag ÄLSKAR diskmaskiner, jag tycker att de är underbara! De sparar tid, de gör inte så stort väsen av sig (om de gör det så är mitt råd-BYT) och framförallt så tar de hand om det där som är något av det tråkigaste man kan göra hemma...

Jag saknar min diskmaskin!

I mitt lilla hus finns det ingen diskmaskin. I mitt lilla hus finns bara disk. Det kan ta två timmar att diska en disk om jag har otur. Det kan stå disk framme i en vecka ibland för att det är så tråkigt att diska. Jag HATAR att diska.

I mitt gamla hus hade jag en diskmaskin. Och inte bara det förresten, jag hade ett stort kök som jag hade ritat själv med köksö, ugn i högskåp och hela fadderullan. Klart att jag kan sakna mitt stora kök med den där ugnen (som faktist höll den temperaturen man ställde in den på) eller köksön som var så praktisk, men det jag kan bli gråtfärdig över när jag står där med händerna i diskvattnet är... min diskmaskin.  

Efter skilsmässan så var det absolut svåraste att vänja sig med att inte ha barnen alltid, hela tiden och jämt. Det var som att ha amputerat en del av kroppen och sedan gå runt med konstanta fantomsmärtor. Den veckan de var hos sin pappa var olidlig. Jag var rastlös, klarade inte att vara hemma, kom hem sent-sov-åkte iväg igen så tidigt det gick.

Första tiden bytte vi på helgen men jag bröt ihop i bilen varje gång efter att jag hade lämnat dem och grät så jag trodde jag skulle gå sönder. Nu byter vi på måndagar istället, man lämnar till skola och dagis på morgonen och sedan hämtar den andra på eftermiddagen. Det går bättre, jag ser till att hålla mig sysselsatt så att jag inte ska känna så mycket.

Jag hatar att vara mamma på halvtid! Jag är ju alltid mamma men jag ändå halv eftersom jag inte är med dem varje dag. Det känns onaturligt! Jag kan bli så jävla arg inombords när jag får kommentarer som;
-jag skulle inte klara mig om jag inte fick vara med mina barn (tror du att jag gör det då?)
-åh vad skönt att bara få ägna sig åt sig själv varannan vecka (eh, jaha joo kanske, men det tappar sin charm när det är påtvingat)
-snacka om att ha det bästa av båda världar du kan både vara mamma OCH göra karriär (jovisst men skulle jag få välja så hade jag aldrig hamnat i den här situationen!)

Jag älskar mina barn så ofantligt mycket, allt jag gör är för dem. Jag saknar dem så hjärtat sprängs när de inte är hos mig! Klart att jag längtar efter att få sova om J haft jobbigt med astman eller om W plötsligt fått för sig att det är ju mycket roligare att sova i mammas säng en vecka. MEN efter första natten själv ser jag till att få veckan att gå så att de kommer hem igen och håller mig vaken, kivas om leksaker, morgonbusar med varandra i min säng medan jag ligger som en halvdöd val i mitten och ber om nåd och kanske bara liiiite mera sömn.

Klart att jag kan uppskatta att kunna äta middag när jag känner för det utan att behöva sno ihop något snabbt för att J är förbi av trötthet och vill upp i famnen medan jag försöker laga mat och W tjatar om att få titta på tv, spela spel, har tråkigt eller vad det nu kan vara. Men man glömmer det lätt när det är tyst och tomt i huset, ingen liten skrutta som studsar fram och kryper upp i famnen medan hon sjunger på någon sång eller en tulle vars ögon lyser när det vankas mysstund med mamma i soffan efter att lillasyster har somnat (-ska vi spela Lego star wars mamma?!) Eller när han kommer utklädd till Harry Potter eller när vi sitter i soffan alla tre och läser sagor.

De absolut underbaraste, som fyller mitt hjärta och min själ, är den där sista omstoppningen innan jag går och lägger mig - när jag rättar till täcket, pussar och stryker håret och hela huset och mitt väsen fylls av deras lugna, mjuka, snusande andetag. Det räcker en livstid