Hallå... hallå, men SOVER du?!
Min kompis ringde idag med en röst som var både paff och lite förnärmad.
Hon hade suttit och pratat av sig hos sin kurator, öst ur sitt hjärta skulle man faktist kunna säga. Hon var mitt uppe i en utläggning om för henne ganska jobbiga saker när hon plötsligt inser att kuratorn inte reagerar riktigt som förväntat (ni vet; lyssnar uppmärksamt, kommer med frågor eller hummar). Så hon tar en närmare titt och funderar först på om kuratorn har tics i ögonen eller om hon har fått en allergisk reaktion för hon blinkar så konstigt men så... till sin bestörtning ser hon hur kuratorn nickar till... hon hade SOMNAT!!!
Jag kunde inte hjälpa det men jag började gapskratta, så där riktigt från långt inne fulskratta när tårarna rinner och du får ingen luft. Vi konstaterade torrt att av detta kan man dra följande slutsatser;
1. Min kompis lever ett så fruktansvärt tråkigt liv så att inte ens kuratorn orkar hålla sig vaken
2. Min kompis har inga verkliga problem och är därför inbokad mer som en chans för kuratorn att komma ikapp...
.....med sömnen!
