Tankar
Jag är lite illamående... har haft ett obehag i kroppen enda sedan jag nattade snusisarna, känt mig rastlös och lite jagad men inte förstått varför. Sedan slog det mig för en stund sedan att det är ju för att de åker till pappa imorgon och då är det en hel, lång, jävla, oöverkomlig vecka tills de är hemma igen.
Det har varit så intensivt den här veckan eftersom båda varit hemma från skola och dagis. Vi har cocoonat här hemma. Myst, spelat krocket, gjort fint ute, kastat boll, spelat spel och varit tillsammans. Vi har verkligen varit tillsammans på ett sätt man inte hinner annars eftersom det är tidig morgon, iväg till dagis och skola, hem på sena eftermiddagen, laga och hinna äta mat innan Bolibompa börjar, halv sju är det J´s egentid med nattning, halv åtta är det W´s egentid med nattning, sen pusta lite i soffan, sedan isäng och sedan börjar allt om igen nästa morgon (förutom helgen förstås). Men den här veckan har vi kunnat softa tillsammans och det har varit så skönt.
Det är så jobbigt det här! Man är lite dubbel på något sätt. Om det har varit en tuff vecka med lite sömn så är det faktist skönt på måndagkvällen att kunna gå omkring i absolut tystnad och sedan få sova ostört. När man sedan vaknar på tisdag morgon så känns det i hela kroppen att man bara vill att veckan ska gå så fort som möjligt så de kommer hem igen.
Jag tycker att jag kastas lite fram och tillbaka. Det är skitjobbigt av och till att få ihop det när man är ensamstående, (jag gillar inte det ordet egentligen!) det finns många stunder som man känner att det VAR enklare när man var två. Du vet; den ena fixar maten medan den andra pysslar med barnen, tar upp en dagistrött och sur J i famnen samtidigt som man lyssnar på W´s alla historier och hör efter hur hans dag har varit. Nu är det jag som ska göra allt det där, själv, på samma gång. Tyvärr blir det ofta att jag säger att de kan gå och titta på Disney Channel (tack Gud för att du gav Walt Disney visioner och bra personal som tog vid efter hans död - du måste ha tänkt på oss stressade föräldrar!).
När jag tänker efter så är det egentligen bara vid de tillfällena (och när J´s astma varit riktigt jobbig så man är så trött att man nästan går sönder) som jag saknar att vara två som kan dela på det. Annars trivs jag med att vara själv med dem, det är ju ett val jag gjort - att barnen ska ha två stabila lyckliga hem istället för ett som inte var lyckligt längre.
Men jag gillar seriöst inte titeln ensamstående förälder, jag gillar inte singelmamma heller - jag känner mig inte hemma i det, det passar mig inte. Jag måste hitta ett annat sätt att förhålla mig till det. Jag är mamma - that´s it! Du har kanske också gjort det (jag gör det definitivt nu med tanke på de anställningsintervjuer jag går på), funderat över vilka dina kärnvärden är. Mina yrkesmässiga kärnvärden är driven, engagerad och ambitiös, men det slog mig just att det är kärnvärden som passar in på mig som mamma också. Jag Är driven för jag vill att de ska ha det bra - jag vill att de ska kunna känna sig trygga, lyckliga och framförallt älskade. Jag ÄR engagerad - jag vill vara delaktig i deras liv på alla plan jag kan och får för att jag tycker om att vara det. Jag ÄR ambitiös - jag vill vara en så bra mamma som jag kan vara. Men det är klart att det är svårt, man har inte alltid världens bästa tålamod, ibland vill man bara vara ifred med sina tankar eller att de ska vara tysta åtminstonde en liiiten stund. Eller så blir man skitarg för att de retas och bråkar eller inte lyssnar när man för fjärde gången ber om samma sak. Jag är ju bara människa. Jag hoppas ändå att det de minns från sin barndom om mamma och pappa var att vi brydde sig och älskade dem förbehållslöst.
.
Det har varit så intensivt den här veckan eftersom båda varit hemma från skola och dagis. Vi har cocoonat här hemma. Myst, spelat krocket, gjort fint ute, kastat boll, spelat spel och varit tillsammans. Vi har verkligen varit tillsammans på ett sätt man inte hinner annars eftersom det är tidig morgon, iväg till dagis och skola, hem på sena eftermiddagen, laga och hinna äta mat innan Bolibompa börjar, halv sju är det J´s egentid med nattning, halv åtta är det W´s egentid med nattning, sen pusta lite i soffan, sedan isäng och sedan börjar allt om igen nästa morgon (förutom helgen förstås). Men den här veckan har vi kunnat softa tillsammans och det har varit så skönt.
Det är så jobbigt det här! Man är lite dubbel på något sätt. Om det har varit en tuff vecka med lite sömn så är det faktist skönt på måndagkvällen att kunna gå omkring i absolut tystnad och sedan få sova ostört. När man sedan vaknar på tisdag morgon så känns det i hela kroppen att man bara vill att veckan ska gå så fort som möjligt så de kommer hem igen.
Jag tycker att jag kastas lite fram och tillbaka. Det är skitjobbigt av och till att få ihop det när man är ensamstående, (jag gillar inte det ordet egentligen!) det finns många stunder som man känner att det VAR enklare när man var två. Du vet; den ena fixar maten medan den andra pysslar med barnen, tar upp en dagistrött och sur J i famnen samtidigt som man lyssnar på W´s alla historier och hör efter hur hans dag har varit. Nu är det jag som ska göra allt det där, själv, på samma gång. Tyvärr blir det ofta att jag säger att de kan gå och titta på Disney Channel (tack Gud för att du gav Walt Disney visioner och bra personal som tog vid efter hans död - du måste ha tänkt på oss stressade föräldrar!).
När jag tänker efter så är det egentligen bara vid de tillfällena (och när J´s astma varit riktigt jobbig så man är så trött att man nästan går sönder) som jag saknar att vara två som kan dela på det. Annars trivs jag med att vara själv med dem, det är ju ett val jag gjort - att barnen ska ha två stabila lyckliga hem istället för ett som inte var lyckligt längre.
Men jag gillar seriöst inte titeln ensamstående förälder, jag gillar inte singelmamma heller - jag känner mig inte hemma i det, det passar mig inte. Jag måste hitta ett annat sätt att förhålla mig till det. Jag är mamma - that´s it! Du har kanske också gjort det (jag gör det definitivt nu med tanke på de anställningsintervjuer jag går på), funderat över vilka dina kärnvärden är. Mina yrkesmässiga kärnvärden är driven, engagerad och ambitiös, men det slog mig just att det är kärnvärden som passar in på mig som mamma också. Jag Är driven för jag vill att de ska ha det bra - jag vill att de ska kunna känna sig trygga, lyckliga och framförallt älskade. Jag ÄR engagerad - jag vill vara delaktig i deras liv på alla plan jag kan och får för att jag tycker om att vara det. Jag ÄR ambitiös - jag vill vara en så bra mamma som jag kan vara. Men det är klart att det är svårt, man har inte alltid världens bästa tålamod, ibland vill man bara vara ifred med sina tankar eller att de ska vara tysta åtminstonde en liiiten stund. Eller så blir man skitarg för att de retas och bråkar eller inte lyssnar när man för fjärde gången ber om samma sak. Jag är ju bara människa. Jag hoppas ändå att det de minns från sin barndom om mamma och pappa var att vi brydde sig och älskade dem förbehållslöst.
.
Kommentarer
Trackback
